11 april

Sista föreställningen är spelad. Känns ju kluvet. Sorgligt att denna resa är slut. Att inte fler få se den och att jag inte får spela den för fler. Men samtidigt börjar jag ju arbeta med nya grejer som såklart tar fokus och energi. Då blir det naturligt att jobba undan det som kan jobbas undan så det inte blir för splittrat. Det är ju lite speciellt med en monolog. Och med detta arbete som ändå varit en del av mig i över ett år. Så det är med vemod jag ser scenografin rivas och ber en stilla bön om att föreställningen kanske kan återuppstå på nåt sätt i nån framtid, vem vet...

Mina trogna medarbetare Joel, Jonathan och Tove poserar vid en skalad palm. Dagens team. Saknas på denna bild gör medarbetarna Jimmy, Daniel och Alicia.

Ikväll var jag också ovanligt nervös. Vet att jag kan bli det när det är sista föreställningen. Det är som att jag vill att allting ska gå bra, ingenting bli fel just för att det är sista föreställningen, sista chansen att sätta det där "perfekta avtrycket". Som om det just är det alla, inklusive mig själv, kommer att minnas av uppsättningen, den där sista showen (som då eventuellt blev "lite fel och konstig"...) Just den nervositeten, den nojan, kan göra att jag gör fel, slirar i texten, tappar fokus. Och det hände också lite ikväll - men återigen: säkert ingen som märkte utom jag.

Har varit riktigt kul att spela de här tre sista och för egen del tycker jag nog att dessa tre och de två för fjorton dar sen har varit mina bästa, har känts bäst för egen del. Jag har känt mig avspänd och upplevt att jag behärskar och äger historien, rummet och scenen. Och det är väl såklart tiden som spelat in. Att jag med tiden växt in i det, det har blivit en del av mig, jag kontrollerar föreställningen och inte tvärtom. Det gör det ju inte heller enklare att skiljas från den nu. Och därför kan jag inte låta bli att fantisera om hur och på vilket sätt det kan få leva kvar, förutom i minnet hos åskådarna, ifall den inte sätts upp igen i nåt sammanhang... I en filmupptagning man nån gång får se? I samtalen mellan oss som varit inblandade i processen? Men såklart: allt bleknar ju och omformas i vårat minne med tiden...

"Jag ska hem nu. Men jag vill inte, jag kan inte.

Snart är det två veckor sen flodvågorna kom.

Snart kommer man säga: det var en månad sen.

År. Redan minne."

Men inte för mig.

Jag kommer alltid bära den här föreställningen med mig.

Tack Publiken.

Tack alla Läsare.

Tack Andreas, Anna och Sara.

Och alla andra som varit med på färden.

Vi får se om det blir någon fortsättning här.

Annars slutar jag nu.

;-)

9 april

Har inte spelat på över två veckor. Runt femtio pers i salongen. Var en smula nervöst. Kändes länge sen. Men ändå kul att vara tillbaka igen. Med nya förväntansfulla åskådare. Kändes riktigt bra idag. Det är som om pjäsen, berättelsen, föreställningen sjunkit in i mig och blivit allt mer en del av mig. "Jag kommer alltid bära den här platsen med mig" som Andreas i pjäsen säger...
Jag känner att jag verkligen kan vila i momenten. Sen att det, som jag tidigare nämnt, kanske resulterar i att jag blir mer svajig och mindre kontrollerad i texten, det är nåt jag gärna tar. Nu låter jag mig inte bli stressad av det. Snarare att det får bli en del av min person på scen, att jag söker lite i det jag ska säga.
Ikväll blev jag också ovanligt känslosam och själv berörd rätt tidigt i förställningen, redan i scenen när Tobias ska åka från Krabi. Jag vet inte hur det kom sig. Kanske för att jag innan dess tagit det lugnt och att jag var avspänd. Att tanke, kropp och känsla fick hinna med i mig själv. Sen var det som en ledsamhet fanns där under ytan hela vägen, att jag fick kämpa mot att inte brista i gråt.
Sen är det återigen intressant det där med tidsuppfattningen... jag var ännu en gång säker på att föreställningen var några minuter längre idag, men den var exakt lika lång som den brukar.
Idag fick jag också fina hälsningar från personalen i foajén att folk sa att de var väldigt nöjda och blivit berörda. Flera hade uttryckt att det var den bästa monolog de sett. Sånt värmer ju såklart enormt att höra.

25 mars

För mig kändes som den bästa showen hittills idag. 

60 personer i publiken. 

Visst, jag svajade i texten på några ställen, hade små micro-blackouts som svepte förbi som jag sällan haft, men jag tyckte att jag tillät mig att vara mer avspänd och att leva mer i texten idag. Mer än tidigare. Kanske var det också därför som jag i små ögonblick tappade bort vad jag skulle säga då jag inte var så notoriskt före mig själv och tänkte efter för mycket på vad jag skulle göra och säga. 

Och det var nog bara jag själv som märkte och störde mig en liten smula på det. Men samtidigt så kände jag att det fick vara lite så denna kväll eftersom jag i övrigt upplevde att jag hade ett sånt flyt. 

Det var ett extremt väl lyssnande från publiken och jag hittade en bra musikalitet och rytm. Vågade vila och ta det lugnt utan att bli stressad över det. Vågade pröva lite nya nyanser och tonfall. Helt enkelt utmanade mig själv och lekte lite. 

Återupptäckte hur viktigt det är att arbeta i början för att få publiken med sig för att sedan kunna vila i den kontakten i resten av föreställningen. Första gången jag kunde höra ljudliga reaktioner så som flämtningar och fniss under den första kvarten och det kunde jag "surfa" lite på under fortsättningen. Det var riktigt kul ikväll och det kändes som om publiken också var riktigt nöjda: stående ovationer och varma hälsningar via ombud efteråt.

24 mars

Klockan 16:50.

Har inte spelat på över en vecka. Det känns väldigt länge sen nu eftersom jag är mitt uppe i arbetet med en annan uppsättning. Som att hälsa på en gammal bekant.

Går igenom texten för mig själv som jag brukar och blir som vanligt påmind om minnets färskvara. Det är som inlärningsprocessen fast tvärtom. Istället för att man ser allt tydligare för var dag så är det som om någon gått med ett radergummi och suddat lite grann här och där för var dag. Eller stött till några pjäser på schackbrädet så de ramlat och man måste försöka minnas var de stod. Och det efter bara en dryg vecka...

Och sen det här att få det levande, att återupptäcka det jag säger igen. Ja, det återstår att se. Ska bli kul att möta publik igen.

Klockan 22:30

Återigen trodde jag att föreställningen var några minuter längre fast den var en eller ett par minuter kortare... Undrar om det har att göra med att det var ett tag sen jag spelade och jag blir så extra medveten om vad jag gör eller ska göra? Till skillnad från när jag spelat flera i rad och jag mer kan slappna av och vara i situationen... Det är som att när jag aktivt tänker på att jag ska bromsa, ta det lugnt, för att jag inte ska tappa kontakten, så kan jag ibland uppleva att jag gör det ändå - jag är mer i ett betraktande av mig själv i att jag ska spela föreställningen istället för att vara i berättelsen och hos publiken - så tappar jag också uppfattningen om tiden. Eftersom jag, de gånger jag funderat över det, ofta har gissat helt fel. Att det har gått snabbare istället för långsammare som jag upplevt. Och ikväll sa Jimmy, som kör ljudet och också har lite koll på tiden, att jag tidsmässigt höll min bana men att jag drog upp hastigheten de sista 20 minuterna. Och det kan nog helt stämma. Det jag vet att jag tänkte på var att jag försökte ta det lugnt i början, kändes nästan ovanligt lugnt. Sen blev jag nog lite nojig över att jag hade " segat till det", jag tänkte att de inte var med mig, jag upplevde att några i publiken såg lite trötta ut, så då stressade jag nog upp mig över det och började accelerera. Det gjorde nog att de där två extra minuterna försvann i den senare halvan av föreställningen.

Annars känns det rätt roligt att spela och möta nya ansikten. Fast det känns länge sen och lite ringrostigt när det går så lång tid mellan föreställningarna. Det är ju inget ovanligt och jag har varit med om det förut. Kanske blir det extra påtagligt och känsligt med denna uppsättning. En monolog med ett berättande som inte låter sig hanteras hur lättvindigt som helst.

Ny show i morgon. Då kommer mina föräldrar, mina trognaste fans.

14 mars

En vecka sedan sist och det kändes länge sen, att jag har pysslat med annat, min hjärna har koncentrerat sig på nya saker. Även om jag gick igenom texten för mig själv timmarna innan så var det lite slirande i texten. Jag råkade säga 10 kylcontainrar i början istället för 11 och märkte hur min hjärna blev lite upptagen med att jag skulle bli tvungen att justera antalet i en senare replik, ifall någon skulle komma ihåg det och inte få ihop det... så kan man låta sig nörda till sig om man är lite pedant som skådespelare... Och faktum är att jag faktiskt ändrade den senare repliken så att det skulle stämma med min felsägning. Jag kan både beundra mig själv och vara stolt över att jag klarar sånt. Samtidigt blir jag lite irriterad över mig själv, som i detta fall, eftersom jag vet att jag också ibland blir störd av att min egen hjärna bearbeter sånt, piper med sina varningssignaler i bakgrunden, under tiden som jag försöker fortsätta spela och inte låta mig störas av det...

Nåja, på det stora hela tyckte jag det gick bra, det var kul att spela igen, och fast det bara var 30 i salongen så kändes det som om jag hade deras fulla uppmärksamhet och sånt är ju alltid häftigt.

Sen vet jag att jag medvetet tänkte på att ta det lugnt och inte skynda över saker, låta mig själv och publiken hänga med. Jag tänkte på det tidigare under dagen när jag gick igenom texten. Påminde mig om att det är viktigt att inte stressa, speciellt i vissa partier. Det märkliga är att föreställningen blev 1.01, det vill säga 1 minut snabbare än det har varit flera gånger förut! Hur är det möjligt! Att ju färre de är i publiken, ju mer jag då bromsar, desto snabbare går det ändå... Den enda möjliga förklaringen till det är att jag kanske upplever pauserna och tystnaden i rummet så mycket mer ju färre vi är och då på nåt sätt ändå omedvetet blir stressad av det och att det går snabbare. Som om det är lättare att vila i pauser och tystnad ju fler det är som lyssnar. Och ändå försöker jag medvetet att ta det lugnt. Tur för annars hade ju då kanske föreställningen blivit ännu kortare...

7 mars

Dagens lärdom:

Med tanke på det jag skrev igår - om att försöka släppa kontrollen, vara i stunden, "göra sig lite dummare, ovetande"... Under dagens föreställning tycker jag att jag lyckades bättre med det. Att jag var mer i stunden, tänkte mindre på vad som ska hända. Hade själv en upplevelse av att det blev aningen mer "levande". En annan effekt av det blev att jag tappade bort vissa meningar, fraser, på vägen. Inga stora, betydelsebärande formuleringar, och det var nog bara jag (och Sara som var där ikväll) som märkte nåt. Det gäller att hitta den där fina balansen mellan "att styra" och "att låta sig styras". 

Det kan ju också vara så att man har vissa passager som är svårare än andra, vissa moment, scener som man är tryggare med än andra, och då kan man ju med fördel "låta sig släppas" i de moment man är mer trygg i, där man vet med sig att det sitter säkrare i ryggmärgen än andra partier. 

Å andra sidan: om jag får välja mellan "mer liv, mindre kontroll" och att inte tappa något av texten så väljer jag nog det förra. Så länge det så klart inte blir sjabbel i väsentliga delar och betydande informerande textpartier som gör att man förlorar i förståelsen. Men oftast märker jag när jag tappat bort viss text och gör som oftast en blixtsnabb bedömning om jag är tvungen att hitta ett tillfälle att justera det.

Det känns ändå kul att spela. Även om det endast är 25 i publiken. Kanske för att jag ser att de är med mig under hela resan och att jag försöker rikta mig till alla, åtminstone en liten stund under den timme föreställningen varar. Och jag har aldrig varit med om en sådan respons efteråt. Med folk som hör av sig via mejl eller hemsidan, eller stannar kvar och har behov att hälsa på mig efteråt, eller skickar en varm hälsning till mig via receptionen. Det är ju enormt fint och betyder ju ändå att man har givit de något de är nöjda över.

6 mars

Har inte spelat sen i lördags. Ikväll är det drygt förtio bokade. Ser fram emot att träffa och agera för er som kommer till Intiman i afton. Ses snart!

Och så här lite senare på kvällen efteråt kan man ju konstatera att nu, när drygt hälften av föreställningarna är spelade, framträder ytterligare en av svårigheterna man har som skådespelare:
Nu när jag blivit trygg och bekväm i föreställningens partitur så blir utmaningen att försöka släppa kontrollen, säkerheten, bli lite "dummare", "okunnigare" om det jag ska spela. Allt för att undvika automatiken, att allt börjar gå som på räls. Att fortsätta arbeta med hjälp av hantverket, återupptäcka, återuppleva. En del av hjärnan har stenkoll på vad som ska hända och en annan del har ingen aning, eller åtminstone agerar som om det är första gången den säger orden och utför handlingarna. Nu är jag ett antal föreställningar från premiärens nerver och adrenalin, den naturliga osäkerheten. Det är alltid skönt att sen spela in sig och känna sig trygg. Men då uppstår också denna nya utmaning, där risken blir att man "blir för trygg" eller automatiserad. En av knepen för det är ju att lita på att allt sitter i ryggmärgen så man slipper tänka på vad som ska ske nästa ögonblick, och att befinna sig i stunden, i ögonblicket. När det uppstår, ungefär i det moment jag befinner mig nu i spelperioden, så är det ju en rätt skön känsla. Och när man känner att man kan hålla det föreställning efter föreställning så vet man att man hittat rätt. Och om det uppstår ett fint möte med publiken och det är roligt att spela så kan man ju i de bästa stunder uppleva att uppsättningen skulle mycket väl kunna spelas och leva hur länge som helst.